Innehåll
Kapitel ett: En inledande sammanfattning av vår politik och ideologi
Ingress
Arbetarpartiet (AP) är en sammanslutning av demokratiska socialister. AP har för närvarande medlemmar på elva platser i Sverige. Till dessa hör Umeå, Västerbotten, Uppsala och Skåne. Vi ger ut två tidningar: Veckans Nyheter och Umebladet.se.
Umeå: Sedan 1991 har vi ställt upp i valet till kommunfullmäktige och blivit invalda nio gånger i rad. I det förra valet erhöll vi 3000 röster och i årets val tror vi på fler röster.
Västerbotten: Vi ställer även upp i valet till Region Västerbotten. Vi har utvecklat vår politik i de frågor som berör sjukvården och är övertygade om att våra förslag skulle förbättra vården i regionen.
Uppsala: Detta är första gången som vi ställer upp i val till kommunfullmäktige i Sveriges fjärde största kommun.
I Umeå har vi använt våra positioner i kommunfullmäktige för att stärka vårt arbete utanför fullmäktige: på arbetsplatser, i fackföreningar, hyresgästföreningar, på skolor, på universitetet och i bostadsområdena. Vi använder vårt inflytande i - men främst utanför - fullmäktige för att stärka de arbetandes positioner samt för att skapa en grund för samarbete med olika grupper av arbetande i syfte att försvara jobb och bekämpa nedskärningar.
Valdagen är viktig – de 1460 dagarna mellan valen är viktigare
Det är vår orientering mot de arbetande och vår övertygelse om deras styrka som – tillsammans med vår socialistiska och demokratiska ideologi – gör oss till en egen politisk riktning; en egen politisk riktning som befinner sig i opposition emot den borgerliga politik som dagens M+SD-regering bedriver och som även kommer att bedrivas av en eventuell framtida S-ledd regering.
Folk som gillar AP frågar oss ofta hur de ska rösta i valet till riksdagen. Vi besvara denna fråga i två delar som hänger ihop:
- Del ett: Vi uppmanar folk att rösta emot M+SD-blocket i riksdagsvalet – vilken valsedel de använder (samtidigt som de håller för näsan) är deras egen sak.
- Del två: Vi förklarar att de 1460 dagarna därefter är ännu viktigare; att vi kommer att tvingas bekämpa nedskärningar och försvara hotade arbetstillfällen även om detta val skulle resultera i en S-ledd regering. Det är viktigt att rösta – men det är ännu viktigare att försvara äldreomsorg, sjukvård och skola under alla de dagar då man inte röstar. Båda blocken av riksdagspartier står för en borgerlig nedskärningspolitik. Annorlunda uttryckt: Ingen kommer undan sitt ansvar, för vad man gör och inte gör, under de 1460 dagarna mellan valen - bara för att man ”röstade rätt” på valdagen. Gå med i Arbetarpartiet och bekämpa nedskärningar och försvara jobben – detta är vårt viktigaste budskap.
Varning för vallöften
Vi varnar folk för att tro på alla vallöften som riksdagspartier nu så lättvindigt utfärdar i sin kamp om de åtråvärda ministerposterna.
Ta S ”radikala” förslag om en tillfällig skatt (under ett enda år) på bankernas räntenetto / övervinster. Detta är ett bedrägligt försök att plötsligt försöka framstå som radikala försvarare av levnadsstandard och offentliga sektorn. De extra inkomster som denna tillfälliga bankskatt skulle ge motsvarar endast ca 3 promille av de sammanlagda utgifterna för stat, regioner och kommuner - under det enda år som skatten är tänkt att finnas!
Ett annat pinsamt exempel är den skattesänkning på tre kronor per liter bensin och diesel som Tidöregeringen + SD införde några månader före valet – en sänkning som kommer att börja avvecklas redan två (2) veckor efter valdagen och vara helt borta i slutet av november! Detta är ett osedvanligt billigt försök att ”köpa” bilägarnas röster. Just ”köpa” röster.
En historisk tillbakablick - en global utblick
Vi befinner oss åter i en epok av kapitalistisk nedgång. Dessa nedgångsepoker är historiskt återkommande och präglas av en kombination av faktorer. Tillåt oss en kort historisk tillbakablick.
Den förra djupa nedgångsepoken för kapitalismen, som kom att hota hela den mänskliga civilisationen, inleddes då första Världskriget bröt ut 1914. Till de avgörande faktorerna hörde sammanbrottet för den 100-åriga brittiska världsordningen. Uppgången för de industriellt långt kraftfullare kapitalistiska staterna USA, Japan och Tyskland krävde att världen ”omorganiserades”. Situationen skapade enorma spänningar och krig utbröt.
Den fredsuppgörelse som sedan följde 1918 snarast förvärrade spänningarna mellan dåtidens stormakter. Tyskland drabbades särskilt hårt. Den ekonomiska depressionen 1929 skapade massarbetslöshet. Den handlingsförlamning som både präglade den tyska borgerligheten och den tyska arbetarrörelsen öppnade för framväxten av en nazistisk massrörelse som kunde erövra statsmakten. Tidigare hade en liknande utveckling ägt rum i Italien där en fascistisk massrörelse gripit makten. Japan styrdes av en militärdiktatur med imperialistiska ambitioner. Även USA hade ambitioner av imperialistisk natur – inte minst i Latinamerika.
Alla dessa spänningar utlöste tillsammans Andra världskrigets barbari. Först under 1940-talets andra halva kunde en ny världsordning upprättas. Denna byggde på två rivaliserande block: Västblocket lett av supermakten USA och Östblocket lett av supermakten Sovjetunionen. Sedan Östblocket och Sovjet imploderat 1989-91 skapades åter en världsordning som dominerades av en enda stat (USA) och dess härskande eliter.
Sedan 1991 var det storföretagen, bankerna, militären och politikerna i USA som (likt en gång de brittiska) ensamma kunde dominera världen under ett antal årtionden. Men parallellt genomgick Kina en enormt snabb industriell utveckling. Kina har idag gått förbi USA som ”världens verkstad”. USA har fortfarande en större BNP än Kina. Och även ett försprång när det gäller avancerad teknik. Men Kina knappar in på USA:s tekniska försprång och har även passerat USA när det gäller exempelvis el-bilar och solpaneler. Kina anses idag ha världens näst starkaste militärmakt.
Kinas uppgång har åter skapat en situation där den rådande, av USA dominerade, världsordningen ifrågasätts. Det är mot denna bakgrund som vi ska se bland annat krigen i Ukraina och Iran. Det är också mot bakgrund av Kinas ökade ekonomiska styrka, i förhållande till USA, som vi ska förstå den nuvarande Trump-administrationens återkommande hot om, och även verkställande av, högre tullar mot omvärlden. Men också dess krav på att Kanada ska bli USA:s 51 delstat och på att få överta Grönland.
Det är även mot bakgrund av de ökande spänningarna mellan USA och Kina (och alla pågående krig) som vi ska förstå den enorma militära upprustning som pågår runt om i världen. Ingen supermakt har frivilligt stigit ned från tronen. Så ej heller USA. Det pågående sönderfallet av den USA-dominerade världsordningen, samt den militära upprustning som hänger så nära samman med denna världsordnings sönderfall, utgör ett avgörande inslag i den kapitalistiska nedgångsepok vi idag befinner oss i.
Välfärd och demokrati måste försvaras
Arbetarpartiets mål är att bygga upp en social och politisk kraft som kan försvara jobb, ekonomisk trygghet, miljö samt demokratiska rättigheter. (Mer om detta partibygge senare). Alltför många har uppfattat rätten till ett anständigt liv som något självklart. Men inga av de förmåner eller rättigheter som vi har idag är självklara. Det krävdes nästan 40 år av kamp innan överklassen i Sverige gav vika och accepterade allmän och lika rösträtt. De olika trygghetssystemen vid arbetslöshet, sjukdom och hög ålder har inte heller varit gratis. Vi kommer att tvingas kämpa för att behålla den välfärd som finns kvar. Kapitalismens oförmåga att utnyttja den väldiga teknologiska utveckling som ständigt pågår (och som potentiellt kan ta ytterligare ett enormt språng genom utvecklingen av AI-tekniken) till hela mänsklighetens bästa utgör ett av de tydligaste tecknen på att vi befinner oss i en nedgångsepok.
Den nya tekniken används nämligen till övervägande del på ett destruktivt sätt – till att framställa nya och ännu dödligare vapen. AI-tekniken hotar idag även tiotals miljoner arbetstillfällen globalt. Med ett annat system än det kapitalistiska, innefattande en demokratisk kontroll över teknikutvecklingen, skulle istället väldiga möjligheter öppna sig för att göra miljontals jobb mer stimulerande - samtidigt som arbetsdagen skulle kunna förkortas. Men i Sverige förs ingen debatt om behovet av en demokratisk kontroll över teknikutvecklingen i syfte att göra jobben mer stimulerande och förkorta arbetsdagen. I stället pressas allt fler att jobba vidare, efter att ha fyllt 65 år, därtill tvingade av de låga pensionerna. I praktiken förlängs arbetstiden istället för att förkortas. Detta trots teknikutvecklingen.
Den oförmåga att förbättra livet för mänskligheten som kännetecknar en nedgångsepok visar sig även på en rad andra sätt.
Arbetslösheten: Den ekonomiska krisen har för Sveriges del inneburit en hög och varaktig arbetslöshet. Det är endast två länder i EU (Spanien och Finland) som har en högre total arbetslöshet. Sverige har alltså den tredje högsta arbetslösheten bland alla EU:s 27 medlemsländer (Eurostat). Andra beräkningar visar att var fjärde svensk i arbetsför ålder (20 – 64 år), helt eller delvis, lever på bidrag (se kapitel tre). Detta innebär ett enormt slöseri med mänskliga resurser. Arbetslösheten bidrar också till att cementera ett av samhällets allra största problem – den bristande integrationen.
Hoten mot klimat och miljö
Oförmågan att bekämpa den tilltagande klimatuppvärmningen utgör ett annat inslag i den nedgångsepok vi befinner oss i. Europa är den kontinent där uppvärmningen går snabbast. Temperaturen har ökat med ca 0,5°C, per decennium, sedan slutet av 1990-talet. De fem varmaste åren som någonsin uppmätts i Europa har alla inträffat från 2019 och framåt.
När det gäller stora skogsbränder på platser som Amazonas, Kanada, Sydeuropa och Sibirien skapar klimatförändringarna oftare extrem hetta, torka och vind (”brandväder”). Bränderna blir därför fler, större, svårare att släcka och släpper samtidigt ut mer koldioxid. Det varmare klimatet och de större bränderna kommer, bland annat, att ge upphov till undernäring och svält. Detta kommer i sin tur att tvinga fram nya flyktingströmmar.
När det gäller hur den nya tekniken används borde självklart fokus även ligga på att pressa ned användningen av fossila bränslen och att bromsa höjningen av temperaturen. Men istället används alltså resultaten huvudsakligen till att göra vapensystemen än mer dödliga. De politiker och myndigheter som strävar efter ett mer auktoritärt samhälle använder sig inte bara av en alltmer militariserad polis. Även de använder sig av den nya tekniken genom en lagstiftning som ständigt ökar möjligheterna till övervakning. Det är inte konstigt att många barn och unga oroar sig över framtiden. Den nya tekniken måste ställas under demokratisk kontroll och användas för mänsklighetens bästa.
Oligarkernas uppgång hotar demokratin
Samtidigt som var fjärde svensk i arbetsför ålder tvingas leva helt eller delvis på bidrag (se kapitel tre) finns det personer och familjer som lever i en helt annan värld. Deras kontroll över enorma ekonomiska tillgångar - i form av finansinstitut som banker och produktion via storföretag - ger dem även en (ibland avgörande) politisk makt. Vi kallar dessa maktcentra, vars väldiga ekonomiska tillgångar även ger dem odemokratiskt mycket politisk makt, för oligarker – kapitalistiska oligarker.
Som exempel på sådana oligarker kan vi nämna Elon Musk i USA och Familjen Wallenberg i Sverige. Den enorma koncentration av ekonomisk, och därför även politisk, makt som dessa besitter utgör ett växande hot mot allt vad rättvisa och demokrati heter. Dessa oligarker kan vältra över kostnaderna både för ekonomiska och miljömässiga kriser på de arbetande, pensionärerna och de unga. Detta blir möjligt genom att exempelvis Familjen Wallenberg, genom sin ekonomiska makt, kan pressa vilken svensk regering som helst till att fatta politiska beslut som passar ”Familjen”. Det kan handla om förmögenhetsskatter, arvslagar eller exportregler för vapenindustrin.
Allt som krävs är att ”Familjen” antyder att den funderar på att flytta bort någon av sina viktiga verksamhet från Sverige. Speciellt effektivt blir hoten om Familjen Wallenberg agerar tillsammans med andra svenska kapitalistiska oligarker. I dessa sammanhang gäller inte en man, en kvinna, en röst. Här råder en miljard - en röst. Dagens snedfördelning av rikedom och därmed möjlighet att – på allvar – påverka de politiska beslut som fattas av riksdag och regering utgör ett ytterligare exempel på samhällets odemokratiska omvandling under den kapitalistiska nedgångsepok vi lever i.
Oligarkernas uppgång och ökande makt innebär ett hot mot demokratin. Den makt som valsedeln ger urgröps – medborgarna bestämmer i realiteten allt mindre via parlamenten. Detta minskar inte betydelsen av att delta i de allmänna valen. Men det ökar vikten av den kamp som förs av partier och fackföreningar mellan valen för att försvara jobb och demokratiska rättigheter. Oligarkerna är inte det enda som hotar jobb och demokrati. Även statsmaskineriet utgör ett hot. Låt oss titta mer på just staten.
Statsmaskineriet är inte politiskt neutralt
Statens hårda kärna stärker sina positioner. Denna hårda kärna består av militären, polisen, åklagar- och domstolsväsendena, fängelsesystemet, säkerhets- och underrättelsetjänster samt centrala ekonomiska funktioner som skatteverket och riksbanken.
Styrkan i detta statsmaskineri är idag långt större än styrkan i det partipolitiska systemet. Detta visas bland annat av riksdagspartiernas närmast totala beroende av staten för att kunna finansiera sin verksamhet – och därmed motivera sin existens. Låt oss titta på hur stor del som medlemsavgifterna utgör av dagens åtta riksdagspartiers sammanlagda inkomster. Svaret på frågan är skrämmande. Medlemsavgifterna utgör endast 2,5 procent. Räknar vi sedan med värdet av den ”gratisreklam” som riksdagspartierna får genom deltagande i olika former av (likaså skattefinansierade) public service-media så minskar medlemsavgifternas betydelse ännu mer.
De skattefinansierade bidragen – i form av partistöd till riksdagspartiernas organisationer och i form av arvoden till partiernas olika företrädare - är totalt avgörande för riksdagspartiernas verksamhet – den verksamhet som motiverar partiernas existens. Uppskattningsvis kostar det samlade partipolitiska systemet i Sverige, under en fyraårig mandatperiod, mellan 15 och 20 miljarder kr (schablonkostnader baserade på SKR:s och Riksdagens offentliga data samt statsvetenskaplig forskning om partifinansiering).
Dagens riksdagspartier är inte beroende av sina medlemmar och deras medlemsavgifter när det gäller att föra ut sin politik. Det var länge sedan riksdagspartierna upphörde att vara baserade på medlemmarna i folkrörelser och fackföreningar. Dagens riksdagspartier och deras verksamhet – i riksdagen, regionerna, kommunerna och i övrigt – är huvudsakligen en skattefinansierad verksamhet som innehåller skattefinansierade karriärmöjligheter. I förhållande till statsmaskineriet kan dagens riksdagspartier liknas vid olika grenar på ett träd, där alla grenar får sin näring från samma stam – statsmaskineriet. Staten har under lång tid stärkt sin ställning i förhållande till de folkvalda politikerna i riksdagens partier.
I ett tidigare avsnitt talade vi om de kapitalistiska oligarkerna. Om vi jämför de tre storheterna - oligarkerna, statsmaskineriet och riksdagspartierna - är partierna den absolut svagaste länken i denna trio.
Det är inte riksdagspartiernas politiska program som styr dagens Sverige. Det som styr är behoven hos oligarkernas banker och storföretag. Och det är utifrån dessa behov som riksdagspartierna formulerar (anpassar) sina valmanifest. Riksdagspartierna har dock olika sätt att tillgodose bankernas och storföretagens behov. Och det är dessa olika sätt att tillgodose Familjen Wallenbergs, och andra oligarkers, behov som speglas i de ibland högljudda valdebatterna.
Idag finns det däremot inget riksdagsparti som vågar hävdar den motsatta ordningen: att det är företagens anställda som, tillsammans med de folkvalda politikerna, ska sätta dagordningen för bankernas och storföretagens verksamhet så att deras väldiga resurser används till satsningar på fler jobb inom bland annat äldreomsorg och sjukvård. Detta vore ett steg i riktning mot demokratisk socialism.
Det militärindustriella komplexet hotar demokratin
Det har alltid funnits starka band och gemensamma intressen mellan de storföretag som tillverkar vapen samt militären (staten) som köper vapnen. Den tydligaste kontaktytan, idag, mellan kapitalet och staten utgörs av Saab som har tillverkat stridsflygplan åt den svenska militären sedan början av 1940-talet. En annan känd vapenfabrikant är Bofors som började tillverka kanoner åt militären redan på 1880-talet. Det finns en lång rad stora vapentillverkare i Sverige med utländska ägare. En av de största är brittiska BAE Systems som köpte upp Bofors kanontillverkning.
Den överlägset största vapentillverkaren i Sverige, som även är den överlägset största vapenleverantören till den svenska militären, är Saab. Detta företag kontrolleras av Familjen Wallenberg. Men det finns även andra kopplingar mellan kapitalet och staten. Bland annat i form av personalunioner, och täta personliga band. Personer med makt rör sig mellan regeringskansliet, Inspektionen för strategiska produkter (ISP) och ledande positioner inom vapenindustrin. Ett av många exempel utgörs av Christer Ahlström. Han var generaldirektör och chef för ISP under åren 2013-2018. Därefter rekryterades han av vapentillverkaren Saab. Detta är ett direkt exempel på att en person som arbetat med att kontrollera vapenindustrin (dess exporttillstånd) sedan övergick till att hjälpa vapenindustrin att exportera vapen. De starka banden mellan vapentillverkarna och staten (militären) blir naturligtvis ännu starkare i samband med dagens våldsamma militära upprustning.
Partierna styr inte staten – utan anpassar sig
Vi nämnde ovan att riksdagspartierna anpassar sina politiska program till oligarkernas behov. Vi har nyss visat hur beroende riksdagspartierna är av staten. Därför är det inte förvånande att riksdagspartierna även anpassar sin politik till behoven hos statens hårda kärna: militären, polisen, åklagar- och domstolsväsendena, fängelsesystemet, mm. Partiernas anpasslighet har sällan varit så tydlig som idag.
I juni 2025 slöt alla riksdagens åtta partier, i total enighet, upp bakom beslutet om en väldig militär upprustning. I överenskommelsen mellan partierna ingår bland annat följande: a) Försvarets utgifter ska uppgå till 3,5 % av BNP redan 2030, b) ytterligare 1,5 % av BNP kan komma att satsas på bredare former av civilt försvar – om NATO så bestämmer, c) staten får låna upp till 300 miljarder för att finansiera denna väldiga upprustning. Återigen: alla dessa beslutet togs i full enighet – från M och SD till V och MP. Därför förekom det ingen verklig debatt innan beslutet togs och därför diskuteras inte denna så viktiga fråga i årets valrörelse.
Riksdagspartiernas anpasslighet till statens hårda kärna går igen även när det gäller den alltmer auktoritära lagstiftningen på en rad områden som berör polis, kriminalvård, säkerhets- och underrättelsetjänster. Ett exempel är den sänkta straffmyndighetsåldern (fler exempel finns i kapitel fyra).
Statsmaskineriets uppgift är inte endast att försvara Sverige mot yttre hot. Dess uppgift består även av att slå vakt om dagens maktförhållanden inom Sverige. En avgörande uppgift för polis, och säkerhets- och underrättelsetjänster, kommer att vara att slå vakt om, och försöka garantera, den unikt starka ställningen för Familjen Wallenberg. Detta både mot spioneri från ”främmande makt” och mot strejkande fackföreningar. Allt i ”nationens intresse”. Statsmaskineriet är inte allmänhetens neutrala tjänare. Statens hårda kärna är en stark kraft som har en egen politisk vilja – detta särskilt sedan Sverige har gått med i NATO. Statens politiska vilja – som är djupt sammanflätad med de ekonomiska och politiska intressena hos Familjen Wallenberg - är en kraft som dagens riksdagspartier inte vågar ifrågasätta utan som de istället anpassar sin politik till. Därav den totala enigheten i försvarsbeslutet i juni 2025.
Arbetarpartiets politiska program i koncentrat
Mot denna omvälvande bakgrund anser Arbetarpartiet att det krävs två grundläggande förändringar av samhället. De handlar dels om hur ekonomin ska kontrolleras och styras, dels om att montera ned den odemokratiska hårda kärnan i dagens statsmaskineri och ersätta denna med något annat. Låt oss börja med ekonomin.
Ekonomin måste styras demokratiskt
De kapitalistiska oligarkerna, deras banker och storföretag, producerar de varor och tjänster som ger störst vinst - oavsett vilka konsekvenserna detta får för människa och natur (miljö och klimat). Men produktionen måste ske med hänsyn till just människa och natur. Vi har tidigare understrukit vilka enorma framsteg som skulle kunna tas om den nya tekniken ställdes under demokratisk kontroll och användes för mänsklighetens bästa. För att detta ska vara möjligt krävs att oligarkernas odemokratiska makt över samhället och dess utveckling bryts. Vi anser att deras banker (affärsbankerna) och nyckelföretag måste överförs i samhällets ägo.
Vi anser även att styrningen av ekonomin måste ske på ett demokratiskt sätt genom att valda representanter från bland annat arbetsplatser, fackföreningar och hyresgästföreningar får delta i den beslutsprocess som avgör inriktningen när det gäller utlåning av kapital, räntepolitik, investeringar och forskning. Först då kan produktionen av varor och tjänster ske på ett planerat och genomtänkt sätt som gynnar människa och natur, och som använder den nya tekniken till att förkorta arbetsdagen och skapar mer stimulerande jobb istället för att ytterligare öka arbetslösheten.
Statens hårda kärna måste monteras ned
Statsmaskineriet spelar sedan länge en avgörande roll för det kapitalistiska samhällets utveckling i en alltmer auktoritär riktning. Arbetarpartiet anser att statens hårda kärna måste monteras ned och sedan ersättas med verkligt demokratiska institutioner. Dessa institutioner måste kännetecknas av att de utses genom ett brett folkligt deltagande.
Vi har presenterar våra idéer på ett mer utvecklat sätt i Handlingsprogrammets kapitel fem. Ett exempel: Något som är avgörande för skapandet av verkligt demokratiska institutioner är att de som är högst ansvariga för ordningen i en kommun eller ett län – polischefen – både måste vara utsedd av en demokratisk institution, och att denna institution även ska ha rätt att avsätta polischefen om förtroendet för denne har gått förlorat. Principen måste vara denna: De som är satta att bevara ordning och säkerhet ska inte vara utsedda ovanifrån och stå till svars ”uppåt”. De ska vara utsedda underifrån och även stå till svars inför dem som utsett dem.
Framtidens arbetarrörelse
En demokratiskt organiserad produktion som tillgodoser människans och naturens behov, samtidigt som den auktoritära hårda kärnan i dagens statsmaskineri monteras ned och ersätts med verkligt demokratiska institutioner, är de djupgående förändringar som krävs för att grunden ska kunna läggas till ett framtida demokratiskt socialistiskt samhälle. Målen i form av en demokratisk styrning av produktionen tillsammans med helt ny typ av stat (byggd underifrån på verkligt demokratiska institutioner ) utgör, tillsammans med en strategi för att vinna det nödvändiga stödet som krävs för att genomföra dessa mål, kärnan i Arbetarpartiets politiska program.
Vi strävar efter att skapa ett politiskt instrument – eller en social kraft – som kan lägga grunden till ett framtida demokratiskt socialistiskt samhälle. Det är framväxten av en sådan organiserad massrörelse som vi kallar för framtidens arbetarrörelse. Denna utveckling måste vara internationell – även om arbetarrörelsen i vissa länder kommer att gå före och visa vad som är möjligt.
Dubbla uppgifter
För att bygga upp framtidens arbetarrörelse måste vi klara av två uppgifter samtidigt. Först: Vi måste fortsätta uppbygget av Arbetarpartiet på de platser där vi redan finns – som i Umeå, Uppsala och Skåne – och sprida oss till nya orter där vi ännu inte finns. Detta i syfte att förankra vår demokratiska och socialistiska politik så brett som möjligt. Vi gör detta bland annat genom att sprida Veckans Nyheter till allt fler. Uppbygget av Arbetarpartiet är idag vår primära uppgift.
Sedan: För att åstadkomma en samhällsförändring av den grundläggande art som vi strävar efter krävs även ett nytt landsomfattande parti som är större och har ett bredare stöd än dagens AP. Sådana partier har uppstått överraskande snabbt i en rad länder. Låt oss ge några exempel: Syriza i Grekland, Podemos i Spanien, Die Linke i Tyskland och La France Insoumise i Frankrike. Om ett sådant parti skulle uppstå i Sverige måste vi vara beredda att stärka detta i samarbete med andra politiska riktningar - förutsatt att syftet med partiet är att det ska kämpa för de arbetandes intressen på ett helhjärtat sätt. Vi skulle stödja uppbygget av ett sådant parti även om detta - till en början - inte skulle ha ett demokratiskt socialistiskt program som Arbetarpartiet.
Ett nytt landsomfattande och antiborgerligt parti med brett stöd vore ett stort steg framåt. Detta innebär att vår andra stora uppgift består i att delta i bygget av ett sådant. Vilken av dessa två uppgifter som vi betonar mest – uppbygget av Arbetarpartiet eller ett nytt stort och landsomfattande parti av den typ som har uppstått i andra länder – kommer att skifta beroende på vilken period vi befinner oss i. Idag domineras vårt arbete helt och hållet av att bygga upp Arbetarpartiet.
Gårdagens arbetarrörelse
Förståelsen för behovet av ett nytt och landsomfattande parti med brett stöd ökar då vi betraktar gårdagens arbetarrörelse i form av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.
Socialdemokraterna övertog de borgerligas politik, fullt ut och utan återvändo, genom sina brutala nedskärningar under 90-talet. S har visat sin borgerliga karaktär, gång på gång, genom att acceptera borgarnas skattesänkningar, själva driva igenom nya nedskärningar och försvaga de arbetandes rättigheter på arbetsplatserna tillsammans med partier som L och C. Socialdemokraternas borgerliga karaktär understryks av att partiet, gång på gång, uttrycker sitt intresse för att bilda en koalitionsregering med Moderaterna efter valet. Om Vänsterpartiet verkligen hade velat öka sitt inflytande på arbetsplatserna och i fackföreningarna har partiet haft alla chanser under denna mandatperiod. Men i stället har även V valt att anpassa sig till borgarnas politik.
Vi repeterar: I juni 2025 fattade alla åtta partier i riksdagen - inklusive S, V och MP - ett enigt beslut om att öka försvarsutgifterna till hela 3,5 % av BNP till år 2030. Och som vi nämnt tidigare är alla dessa riksdagspartier redo att öka utgifterna med ytterligare 1,5 % (i form av bredare satsningar för det civila försvaret) om NATO enas om detta. Samt att låna upp till 300 miljarder för att klara denna upprustning. Inget enda av riksdagens åtta partier vågade trotsa Trumps krav. Innebörden är att de pengar som borde gå till stora satsningar på bland annat sjukvård och äldreomsorg nu istället går till en historiskt snabb militär upprustning.
Men, kanske någon invänder, V ställer ju hårda (direkt ultimativa) krav på S. Det stämmer. Men Vänsterpartiets ultimativa krav syftar enbart till att säkra ministerposter för partiets egna företrädare! Nooshi Dadgostar, Jonas Sjöstedt, m fl, drömmer om att få ingå i en S-ledd regering - som ministrar – även om en sådan regering skulle föra en borgerlig politik. V ställer nämligen inga ultimativa krav när det gäller den politik som en S-regering skulle föra och som V hoppas få ingå i. Den tuffa attityden från V handlar endast om egenintresset inom den egna partitoppen. Och just därför behövs ett nytt landsomfattande antiborgerligt parti med brett stöd.
Samarbete för nytt parti
Alla dagens arbetande – alla som har arbetat och nu är pensionärer, alla ungdomar och arbetslösa – har ett gemensamt och akut behov av ett nytt landsomfattande parti i kampen mot arbetslösheten. Men för att ett sådant parti ska kunna göra skillnad måste det också ha ett brett stöd. Initiativet till ett sådant parti skulle kunna komma från fackligt håll. Partiledningen måste uppmuntra medlemmarna att engagera sig i frågor som berör löner, arbetsmiljö och hyror i syfte att skapa ett starkt stöd både på arbetsplatser, inom fackföreningar och hyresgästföreningar.
Partiet måste i viss bemärkelse påminna om en massrörelse och acceptera medlemmar med delvis skilda politiska åsikter. Det är också viktigt att partiet har demokratiska strukturer och bekämpar alla tendenser till karriärism. En bred kontaktyta måste skapas med de som drabbas av de växande orättvisorna. Bara då kan partiet omvandla missnöjet både med samhällsutvecklingen och med de etablerade partierna till nya medlemmar och fler väljare.
Om partiet växer och vinner ett brett stöd kommer det att hamna på kollisionskurs med samhällets kapitalistiska maktcentra – som oligarkerna, statens hårda kärna och dagens riksdagspartier. En sådan konflikt skulle kunna härda ett nytt parti och bidra till att göra partiet till en antiborgerlig (eller antikapitalistisk) massrörelse. Återigen: Om ett sådant parti skapades vore det ett stort steg framåt. Inom ramen för ett sådant parti skulle våra medlemmar föra fram behovet av ett demokratiskt socialistiskt program, bekämpa alla tendenser till karriärism samt att slå vakt om partiets karaktär av arbetarparti och dess demokratiska strukturer. I uppbygget av ett sådant parti skulle vi samarbeta med andra politiska riktningar, även om de inte delar alla våra åsikter.
Avslutningsvis: Arbetarpartiet har idag alltså medlemmar på elva orter. Det viktigaste arbetet utför vi under de 1460 dagarna mellan valen: på arbetsplatser och fackliga möten, på skolor och universitet, i bostadsområden, utanför köpcentra och på torgen. Vårt arbete i kommunfullmäktige syftar till att stötta våra initiativ på arbetsplatser och i fackföreningarna. Våra initiativ i fackföreningar och på arbetsplatser syftar till att stärka vårt arbete i kommunfullmäktige. På detta sätt har vi kunnat organisera omfattande punktstrejker mot nedskärningar inom äldreomsorgen och stora demonstrationer mot nedläggningar av ungdomsgårdar. Vi har också gått strejkvakter till stöd för IF Metalls strejk mot Tesla – för att nämna några exempel av många.
Vi behöver din röst i valen till Umeå kommun, Region Västerbotten och Uppsala kommun. Går vi framåt ökar våra möjligheter att försvara, och förbättra, livet för den arbetande befolkningen. Uppgiften är stor men vi har både en politik och en metod - gå med i AP och hjälp till.
Kapitel två: Den extrema maktkoncentrationen i kapitalets Sverige
Två av de mest utmärkande inslagen i dagens kapitalistiska Sverige är dessa: ett fåtal oligarker (finansfamiljer) kontrollerar väldiga förmögenheter vilket ger dem en enorm makt både ekonomiskt och politiskt, detta samtidigt som mattan dragits undan fötterna för 1,3 miljoner svenskar, i arbetsför ålder, som helt eller delvis tvingas leva på bidrag (vi beskriver detta i kapitel tre). Låt oss börja med två tabeller. Den första handlar om de olika förmögenhetstyperna. Den andra handlar om den exempellösa maktkoncentrationen i Sverige.
Svenskarnas förmögenheter
Det finns olika typer av förmögenheter ägda av svenskar. Låt oss nämna fyra av de vanligaste: fonderade framtida pensionsfordringar, bostadsägande, fondandelar och direktägda aktier i börsnoterade företag. Låt oss visa detta med hjälp av en tabell:
Kommentar: Dessa förmögenheter uppgår till enorma summor. Men trots detta innebär dessa förmögenheter inte någon makt för vanliga svenskar. De framtida pensionsfordringarna ger ingen makt alls eftersom de får tas ut först då man har fyllt ett visst antal år (de förvaltas av privata och offentliga institutioner som har makt – om de vill använda den). Boendet ger inte heller någon makt. De flesta har lånat för att köpa sitt boende och har skulder till banken. Inte heller fondsparandet ger makt. Väldigt många har andelar i någon fond som en bank har erbjudit. Det är sedan fonden som i sin tur köper exempelvis aktier i företag (men det är fondförvaltaren som har makten – om viljan finns att använda denna). Den enda förmögenhetstyp som, teoretiskt, ger makt är direktägda aktier i företag. Som alla kan se i tabellen utgör detta den minsta typen av förmögenhet. De företag som flest hushåll äger aktier i är Investor, Volvo, Swedbank / Handelsbanken, H&M och försvarskoncernen Saab. Men även om direktägda aktier ger närvaro och rösträtt på ett företags bolagsstämma är det i praktiken omöjligt för vanliga hushåll att köpa så många aktier att de kan påverka de börsnoterade företagens agerande. Vanliga aktieägare får nöja sig med att dricka det traditionella stämmokaffet!
Familjen Wallenberg och makten
Den verkliga ekonomiska (och därigenom även politiska) makten finns på andra håll än hus de vanliga hushållen som sparar i form av framtida pensioner, boende, fonder och någon gång direktägda aktier. Makten finns främst hos Sveriges, och en av Europas, mäktigaste finansimperier Familjen Wallenberg. År 2016 gjorde den internationella finanstidningen The Economist en beskrivning av Familjen Wallenbergs inflytande bland annat genom följande två jämförelser:
Stockholmsbörsen: Familjen Wallenberg, eller Wallenbergsfären, kontrollerade 2016 företags vars värde då motsvarade mellan en tredjedel och 40 % av det totala marknadsvärdet som, under detta år, pendlade mellan 5 500 och 6 000 miljarder kr.
Sveriges BNP: Familjen Wallenberg, eller Wallenbergsfären, kontrollerade 2016 företag vars sammanlagda omsättning (intäkter från försäljning och annat) då motsvarade 30 – 40 % av Sveriges BNP som då uppgick till 4 485 miljarder kr.
Kommentar: Jämför vi med 2016 kan vi konstatera att det sammanlagda värdet på den svenska aktiemarknaden vid utgången av förra året uppgick till 12 835 miljarder kr. Det är långt mer än en fördubbling. Jämför vi med 2016 kan vi också konstatera att Sveriges BNP enligt SCB:s helårsstatistik under förra året uppgick till 6 654 miljarder kr. Detta är en ökning med nästan 50 procent. De av Wallenbergsfären kontrollerade företagens andelar av börsen och BNP beräknas i stort ha bevarats. De företag som ingår i sfären är bland annat Atlas Copco, SEB, ABB, Ericsson, SAAB, EQT, m fl. Värt att notera: Familjen äger inte 50 % eller mer av aktierna i dessa företag. Men familjen kontrollerar företagen genom en maktkoncentration vars inslag består av KAW-stiftelsen, investmentbolaget Investor, systemet med A- och B-aktier samt korsvis ägande mellan sfärens företag.
Detta innebär att Wallenbergsfären kontrollerar en fullständigt unikt stor andel av de svenska företagen och ekonomin. Familjen Wallenbergs makt i Sverige saknar sannolikt motsvarighet i något annat land. Begreppet oligarker är det enda rätta. Familjen är dessutom inte ensam.
Det finns även andra maktcentra i Sverige. Nämnas måste Lundbergsfären. Till denna brukar man räkna Industrivärden (och via detta Volvo, Sandvik och Handelsbanken) samt även Holmen och Hufvudstaden. Andra kapitalistiska maktkoncentrationer utgörs av Familjen Douglas (Sweco), Schörlinsfären (Securitas), Ax:son Johnson (Axfood) och Stenbecksfären (Kinnevik). Vi ska inte glömma Persson (H&M), Kamprad-familjen (IKEA), Rausing (Tetra Laval / Pak) och Olsson (Stena Line, m fl). Slutligen vill vi nämna familjen Bonnier (DN, Expressen och Dagens Industri). Genom sitt strategiska ägande kontrollerar den lilla grupp kapitalistiska oligarker både de investeringar som görs och inte görs. Det är denna nästan ofattbara maktkoncentration som vi demokratiska socialister strävar efter att bryta.
Detta för att göra det möjligt att styra ekonomin på ett demokratiskt sätt genom att valda representanter från bland annat arbetsplatser, fackföreningar och hyresgästföreningar får delta i den beslutsprocess som avgör inriktningen när det gäller investeringar, forskning och produktionen av varor och tjänster. På detta sätt kan välfärdssamhället försvaras, arbetslösheten bekämpas och det omfattande utanförskapet ersättas med en framgångsrik integration.
Kapitel tre: Var fjärde person kan inte försörja sig själv - utanförskapet cementeras
I kapitel ett talade vi om att kapitalismen befann sig i en nedgångsepok. Vi skulle också kunna tala om en process av förfall. I denna process utgör Familjen Wallenberg och de andra kapitalistiska oligarkerna den ena sidan. De drygt 1 300 000 svenskar som tvingas leva helt eller delvis på bidrag utgör den andra. Kapitalismen kan i allt mindre utsträckning garantera jobb och den ekonomiska självständighet, arbetsgemenskap och personliga stolthet som ett arbete ofta innebär. Processen av förfall innebär att en allt större del av jobben innebär att arbetaren hamnar i en väldigt utsatt situation. Under förra året var det minst 1 300 000 personer som inte kunde försörja sig enbart genom sin lön. De försörjdes, helt eller delvis, via sociala ersättningar och bidrag. Det handlar om var fjärde person i arbetsför ålder. Se tabellen nedan.
Kommentarer:
I gruppen ”arbetande med låga inkomster” återfinns personer som inte tjänar mer än 15 500 kr/mån - före skatt.
Av de drygt 200 000 personer som återfinns i gruppen ”personer utan ersättning” (varken från lön, sociala ersättningar eller bidrag) finns ett antal undergrupper.
Försörjning inom hushållet: Den största gruppen utgörs av en kombination av hemmafruar (eller hemmamän) som försörjs av sin partner, plus unga vuxna (20 – 24 år) som bor hemma och försörjs av sina föräldrar. Tillsammans beräknas dessa två grupper uppgå till cirka 90 000 – 110 000 personer.
Den informella ekonomin: De som återfinns i denna grupp har en faktisk arbetsinkomst. Men de betalar ingen skatt. Då det handlar om svarta pengar syns inte denna grupps inkomster hos Skatteverket eller hos SCB. Personerna det handlar om arbetar ofta inom branscher som restaurang, skönhetsvård, transport, städning, renovering och bilverkstäder. Det handlar även om ”kombinationsförsörjning”. Vissa av dessa personer drygar regelbundet ut små vita inkomster med svarta inkomster. Dessa personer beräknas uppgå till cirka 60 000 – 70 000 personer.
Det kriminella och strukturella utanförskapet: Även här finns två olika undergrupper som båda lever utanför det legala och formella systemet.
a) Den ena gruppen består av personer som försörjer sig genom kriminell verksamhet som narkotikahandel, hantering av stöldgods, bedrägerier och annan organiserad brottslighet.
b) Den andra gruppen består av personer med missbruk och/eller psykisk ohälsa av svårare art. Dessa är ofta hemlösa. Det handlar om personer som ofta helt har brutit kontakten med myndigheterna och som därför varken söker bostad, försörjningsstöd eller sjukvård. Detta är en extremt utsatt grupp – som inte heller kan försörja sig inom den vita ekonomin.
Tillsammans beräknas dessa två grupper uppgå till mellan 30 000 – 40 000 personer. Dessa personer utgör, tillsammans med de myndigheter som saknar förmåga att integrera de extremt utsatta, ett av de tydligaste exemplen på det kapitalistiska samhällets förfall.
Samhället slits isär
Det faktum att var fjärde person i arbetsför ålder inte kan försörja sig själv talar om ett samhälle som befinner sig i kris. Om vi analyserar situationen kan vi konstatera följande: Utgår vi från kärnarbetskraften (20 – 64 år) har Sverige en högre arbetslöshet än EU-snittet (7,1 % arbetslöshet jämfört med 5,7 %). Sverige ligger på sjunde plats från botten. Men arbetslösheten är väldigt ojämt fördelad. Bland de som är födda i landet råder i praktiken full sysselsättning. Det ser helt annorlunda ut bland de utrikes födda. Där ligger arbetslösheten på 11,2 – 13,5 %. De utrikes födda har fyra gånger så hög arbetslöshet som de inrikes födda.
Men skillnaderna stannar inte där. För de utrikes födda som kommer från ett EU-land ligger arbetslösheten på ca 7 %. För övriga ligger siffran på hela 19 %. Ser vi till de olika regionerna ökar skillnaderna ytterligare. För de som är födda i Mellanöstern ligger arbetslösheten på mellan 18-22%. Det handlar om flykting- och anhöriggrupper från exempelvis Syrien och Irak. För de som är födda i Afrika pendlar arbetslösheten på mellan 20-25 %. De som är födda i exempelvis Eritrea och Somalia har det särskilt svårt. Det finns ett, delvis, dolt problem och det handlar om personer som är ”ej i arbetskraften”. De varken arbetar eller söker jobb. Det handlar främst om utomeuropeiska kvinnor. Av de kvinnor som är födda i länder i Mellanöstern och Afrika står ofta mellan 30-35 % helt utanför arbetsmarknaden.
Två viktiga skäl till denna höga arbetslöshet är bristen på kunskaper i svenska och bristen på utbildning. I tabellen ovan speglas den beskrivna höga arbetslösheten.
Integration, segregering och parallella samhällsstrukturer
Det är nu 15 år sedan flyktinginvandringen började öka kraftigt i Sverige. Många av de som kom till Sverige står fortfarande utanför arbetsmarknaden,har liten eller ingen möjlighet att flytta (till en större lägenhet eller ett annat bostadsområde) samt bristande kunskaper i det svenska språket.
Det bristande ansvarstagandet för flyktingarna har bidragit till att det idag finns 179 utanförskapsområden fördelade på 67 kommuner. Definitionen på ett sådant område är följande: hög arbetslöshet, högt bidragsberoende, svaga skolresultat, låg utbildningsnivå, trångboddhet och lågt valdeltagande. Det bor totalt 710 000 personer i dessa utanförskapsområden. Av dessa är 170 000 barn (under 18 år). Detta enligt regeringens officiella kartläggning. Bland dessa 179 områdena finns 65 områden som polisen anser vara ”utsatta områden”, varav 19 anses vara ”särskilt utsatta”. I dessa områden har kriminella nätverk skapat parallella samhällsstrukturer och det råder ett utbredd ovilja att delta i rättsprocesser.
Inget av riksdagspartierna har idag någon politik för att aktivt bryta utanförskapet och integrera fler av alla dessa människor via arbetsmarknaden. Istället har segregeringen mer eller mindre cementerats. De som verkar ske är att gängen integrerar allt yngre barn i sin verksamhet. Bristen på initiativ från regering och riksdag, samtidigt som det växer fram parallella samhällsstrukturer, hotar att slita isär samhället. Detta är en process av förfall.
Kapitel fyra: Ny och auktoritär lagstiftning har följt i spåren på gängvåldet
Under de senaste 10-15 åren har det gängrelaterade våldet i Sverige ökat på ett sätt som saknar motstycke i jämförbara länder i Västeuropa. Detta samtidigt som det dödliga våldet i allmänhet har minskat under 40 års tid. Upptrappningen av gängvåldet inleddes 2012-2013 med en fördubbling av antalet dödsskjutningar som kulminerade 2022 (Brå). Sprängningarna började öka kraftigt under andra halvan av 2010-talet för att kulminera ett par år senare.
Den nya typen av våld började kopplas till gängmiljön under första halvan av 2010-talet. Våldet flyttade från äldre, mer organiserade, gäng till lösare lokala nätverk i utsatta områden. Konflikterna handlade ofta om personliga oförrätter, status och marknader för narkotika. Ursprungligen var våldet koncentrerat till de tre storstäderna men spred sig sedan även till medelstora städer som exempelvis Uppsala, Örebro och Västerås.
Det grova våldet kan inte hejdas med tal om förebyggande arbete i form av en ytterligare en ungdomsgård. Men dagens ensidiga satsning på auktoritära lösningar är också otillräcklig och hotar demokratiska fri- och rättigheter. Det som krävs är en folklig mobilisering mot gängens kärnområden, och även allmän offensiv för att bryta segregeringen genom ett program för ”arbete åt alla”. Här bör en kombinationsutbildning ingå där svenska språket varvas med en yrkesutbildning. Det krävs att samhället satsar ekonomiskt för att garantera jobb – exempelvis där det finns ett behov att öka personaltätheten. Speciella åtgärder krävs i kampen mot en fördjupad segregering och mot framväxten av parallella samhällsstrukturer kontrollerade av gängen. Fackföreningarna måste ges en aktiv roll i denna kamp för att bryta den isolering som långtidsarbetslöshet, bristande språkkunskaper och ekonomisk oförmåga att flytta till rymligare lägenheter / nya stadsdelar.
Explosionen av våld kräver polisiära insatser. Men återigen: Dagens ensidiga satsningar på auktoritära metoder, som många invandrare uppfattar som angrepp på dem, räcker inte.
Här följer fyra exempel på den nya auktoritära lagstiftningen:
Sänkt straffbarhetsålder
Den lagändring som kanske är viktigast och som väckt mest debatt och kritik är förslaget att sänka straffbarhetsåldern till 13 år. Förslaget ingick i ett bredare paket kallat ”Skärpta regler för unga lagöverträdare”. I detta tas bl a ”straffrabatten” bort för unga lagöverträdare. En 18-åring kan numera bli dömd till livstids fängelse. Då riksdagsledamöter från Liberalerna vägrade rösta för att sätta 13-åringar i fängelse tvingades regeringen backa till 14 år. De visste att Socialdemokraterna skulle stödja detta. Lagen ska gälla på prov under fem år och handla om brott som ger minst fyra års fängelse. Ett stort antal remissinstanser som yttrat sig över förslaget har uttalat stark kritik. Även Lagrådet riktade ovanligt stark kritik mot förslagen och skrev bl a att lagförslagen inte uppfyller de beredningskrav som regeringsformen (Sveriges viktigaste grundlag) ställer, strider mot FN:s barnkonvention och inte kan anses fylla de syften som anges som skäl till lagändringarna. Förslaget att sänka straffrättsåldern har även kritiserats av Advokatsamfundet samt av myndigheter som Kriminalvården, Polisen och Åklagarmyndigheten. De två sistnämnda myndigheterna befarar att brotten kommer att gå nedåt i åldrarna. Lagändringen beslutades i riksdagen den 13 augusti 2026. Den väntas träda i kraft under hösten 2026.Huvudregel: Alla permanenta uppehållstillstånd återkallas
En utredning har föreslagit en lag där huvudregeln ska vara att alla permanenta uppehållstillstånd (PUT) ska återkallas och ersättas med ett tidsbegränsat uppehållstillstånd (TUT) – om fog finns för detta. När ett PUT återkallas ska en prövning ske automatiskt för att avgöra om personen har rätt att stanna i Sverige eller inte. Huruvida ett TUT kommer att beviljas är beroende av de argument som personen för fram, bland annat gällande hur länge personen har varit ”varaktigt bosatt” i Sverige.
Personer som tidigare haft PUT, men som inte uppfyller kraven för TUT eller andra uppehållstillstånd, ska utvisas från Sverige. Enligt Migrationsverket kommer 98 000 personer med säkerhet att få sina PUT prövade. Dessutom kan eventuellt 87 000 ytterligare personer få sina PUT prövade. Detta skulle kunna innebära att uppemot 185 000 personer får sina PUT prövade enligt den nya lag som regeringens utredning föreslår! Planen är att lagändringen ska träda i kraft den 1 januari 2027.
Vandelsprövning
Den 13 juli 2026 skärptes lagreglerna vad gäller utlänningars ”vandel”. Det rör sig om en förändring inom ramen för utlänningslagen från 2005. Syftet med lagändringen var att, i ökad utsträckning, kunna hänvisa till en utlännings levnadssätt (vandel) då prövning sker om ett uppehållstillstånd ska beviljas eller återkallas. I förarbetena till lagändringen står bl a följande: ”det bör inte införas en särskild definition av begreppet vandel” i själva lagtexten. I förarbetena finns dock en vägledning när det gäller vad som är bristande vandel. Det kan handla om följande: upprepad brottslighet, att medvetet strunta i myndighetsbeslut, att inte betala skatt, att försörja sig genom bidragsverksamhet eller att ha kopplingar till kriminella nätverk eller extremism. Åsikter som faller under yttrandefriheten ska inte kunna anses utgöra bristande vandel. Kritiken mot denna förändring av lagen har varit hård. Tunga remissinstanser och juridiska experter har varit kritiska till att begreppet vandel återinförts i utlänningslagen. Kritikerna menar att regeringen medvetet har skapat en gummiparagraf. Ändringen trädde alltså i kraft den 13 juli 2026.Angiverilagen
”Angiverilagen” handlar om att offentligt anställda blir skyldiga att lämna ut uppgifter om personer som saknar uppehållstillstånd i Sverige – ifall de anställda kommer i kontakt med ”papperslösa” i samband med sin yrkesutövning. Det kallas informationsplikt eller uppgiftsskyldighet. Ursprungligen fanns en oro för att anställda i sjukvården, socialtjänsten och skolan skulle omfattas av uppgiftsskyldigheten – något som väckte kraftig kritik. Den statliga utredningen förordade dock att dessa offentliganställda skulle undandras. Det myndigheter vars anställda slutligen fick informationsplikt är Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Skatteverket, Pensionsmyndigheten, Centrala studiestödsnämnden (CSN) samt Kronofogdemyndigheten. Lagen började gälla den 13 juli 2026.
Dessa redan genomförda, eller föreslagna, lagändringar utgör exempel på den idag pågående utvecklingen mot ett alltmer auktoritärt samhälle. Det finns många fler exempel på denna utveckling både i form av lagförslag och attityder (Ebba Busch indirekta uppmaning till polisen att skjuta skarpt efter kravallerna påsken 2022). Återigen: Denna utveckling sker mot en bakgrund av en segregering som cementeras i form av långtidsarbetslöshet, bristande språkkunskaper och isolering. Detta samtidigt som gängbrottsligheten, i sina kärnområden, håller på att skapa parallella samhällsstrukturer. Vi måste ta våldet – skjutningarna och sprängningarna – på yttersta allvar. Det krävs en ordningsmakt, demokratiskt kontrollerad, men också en folklig mobilisering. Se kapitel fem.
Kapitel fem: Folklig mobilisering mot våld, segregering och en auktoritär stat
I kapitlen tre och fyra har vi redogjort för att var fjärde svensk inte kan försörja sig själv, den ”utlandsfödda” arbetslösheten och den allt djupare segregeringen och isolering som till stor del är ett resultat av detta, gängvåldets upptrappning och utbredning samt det borgerliga samhällets svar på dessa problem genom en alltmer auktoritär lagstiftning. Vi måste även lägga en väldig ökning av antalet ordningsvakter samt en delvis militarisering av polisen.
Vad menar Arbetarpartiet med en folklig mobilisering?
Låt oss börja med att definiera vår uppgift. Vår uppgift måste vara att bryta segregeringen i de 179 utanförskapsområde där det idag beräknas bo över 710 000 människor, varav 170 000 är barn (under 18 år). Vi har tidigare talat om behovet av en kombinerad språk- och yrkesutbildning för de som behöver samt en ”jobbgaranti”. Detta är ingen liten uppgift. Vår uppgift måste även vara att bryta segregeringen i de 65 stadsdelar som polisen kallar för ”utsatta områden” och även i de 19 områden som är ”särskilt utsatta” (och där parallella samhällsstrukturer växt fram).
Detta är ingen uppgift som kan lösas med uniformerad personal – hur många poliser och ordningsvakter som än anställs. Inte ens med militärens hjälp. Därför krävs det en folklig mobilisering.
Den folkliga mobiliseringen måste ha följande fyra inslag: de personer – ”eldsjälar”, ofta invandrare - som bor i utanförskapsområdena, engagerade lokalpolitiker, en kommunalt kontrollerad kvarterspolis samt fackföreningarna.
Nattvandrarna
Upploppen i Stockholmsförorten Husby i maj 2013 visar exakt vad vi menar. Den 13 maj 2013 sköt polisen en äldre man till döds i Husby. Några dagar senare bröt upploppen ut. Dessa var våldsamma. Det förekom stenkastning, skadegörelse och ett stort antal bilbränder. Det var polisen som var det huvudsakliga målet för ilskan och våldet. Även brandmän som försökte släcka eldarna angreps. Bakgrunden var att de boende var upprörda över den polisbrutalitet och trakasserier som man ansåg sig vara utsatta för i området. Upploppen pågick under en dryg vecka i Husby och spred sig även till andra stadsdelar som Jakobsberg och Rågsved. Situationen var mycket allvarlig.
I detta läge kraftsamlade polisen. Men detta eskalerade bara situationen. De personer som var avgörande för att lugna ned situationen var ett antal ”eldsjälar”, eller nattvandrare, som själva bodde i Husby. Många av dessa var ute redan den första natten i syfte att försöka stoppa bilbränder och skadegörelse. Under de därpå följande veckorna ställde hundratals människor upp som nattvandrare. Den kraft och auktoritet som dessa besatt bestod dels i deras eget modiga agerande, dels i att de själva bodde i Husby och hade stöd av en överväldigande majoritet av Husbyborna. Det är denna slumrande kraft som utgör det första inslaget i det vi kallar för folklig mobilisering.
Polisen – deras arbetsmetoder och kontrollen över dem
Kontrollen av polisen. Idag är det inte många som minns, eller vet, att polisen i Sverige var kommunalt styrd fram till slutet på 1964. Det fanns alltså en kommunal polisnämnd i varje kommun. Detta innebar att lokalpolitikerna och polisen samarbetade på ett naturligt sätt. De hade ofta sina barn i samma skola och delade samma verklighetsuppfattning om exempelvis ordningsläget på kommunens gator, torg och - inte minst – förorter.
Arbetarpartiet vill återkommunalisera delar av dagens polisväsende. Vi vill återskapa polisnämnderna – vars ledamöter blir direkt ansvariga för vad polisen gör och inte gör samt för hur polisen uppträder. Missköter sig polisen kommer de lokala politikerna i polisnämnden att få veta detta – och kunna bestraffas i nästa val! Befolkningen, polisen och politikerna i polisnämnden skulle komma väldigt nära varandra. De lokala politikernas, och även kommunmedborgarnas, engagemang i ordningsmakten är det andra folkliga inslaget.
Den kommunala polisens arbetssätt. Det som krävs är att kvarterspoliser och fotpatrullerande poliser återinförs. Idag kommer polisen nästan alltid efter att ett brott har begåtts. I bil. Det sätt på vilket kvarterspolisen arbetar är förebyggande. Kvarterspoliser fanns tidigare över hela Sverige. De hade en liten polisstation, ofta avsedd för två-tre konstaplar, i de stadsdelar där de arbetade. De kvarterspoliser som ville göra skillnad byggde upp ett kontaktnät genom att samarbeta med lokalbefolkningen. De fick veta var ungdomarnas fester skulle hållas av oroliga föräldrar. Och kunde gå dit innan festen urartade. Å andra sidan behövde inte polisen ”sätta dit” alla ungdomar som körde trimmad moppe. Det kunde räcka med att varna – och ge den unge fartdåren en chans att ”varva ned” utan böter och problem med framtida körkort.
Kvarterspolisen var endast effektiv om den visste hur den byggde upp ett förtroende bland de som bodde i stadsdelen. Å andra sidan visste de som bodde i stadsdelen att de kunde anförtro vissa saker till kvarterspolisen - utan efterräkningar. Detta förtroende mellan en fotpatrullerande, och ständigt lokalt närvarande, kvarterspolis är det tredje folkliga inslaget.
Fackföreningarnas roll
Som vi tidigare har tagit upp vill vi att fackföreningarna ska ges en roll när det gäller att övertyga folk i de 179 utanförskapsområdena – där det bor 710 000 invånare – om nyttan av att gå en kombinerad språk- och yrkesutbildning. Utbildningen är naturligtvis den första poängen. Men vi vill även att facket ska få en chans att värva medlemmar – folk som, i vissa fall, skulle få helt nya perspektiv på Sverige och behovet att försvara välfärdssamhället tillsammans med andra i facket.
Fackliga demonstrationer mot gängvåldet. Arbetarpartiet anser att facket även kan agera på ett mer offensivt sätt mot gängbrottsligheten. Facket kan ta initiativ till demonstrationer mot våldet ute i olika bostadsområden! Det behövs att någon organisation samlar de människor som ofta lever i rädsla för gängen i deras 19 kärnområden – samma 19 områden som polisen anser vara ”särskilt utsatta”.
Vi anser att lokala fackföreningar på en ort, helst med stöd från sina nationella förbund, borde ta initiativ till exempelvis ett fackeltåg mot gängvåldet. Ett sådant initiativ skulle kunna tas tillsammans med nattvandrarpatruller, skolpersonal, ungdomsledare/tränare, personal på fritidsgårdar och andra lokala organisationer. En sådan manifestation skulle sedan kunna upprepas och ett mer eller mindre permanent ”nätverk mot våld” kunna bildas. När ”alla” boende i området upptäckt att de är väldigt många fler än medlemmarna i gängen, och att de dessutom har ett stöd från bland annat fackföreningar runt om i landet, skulle denna typ av lokalt förankrade folkliga massaktiviteter ha större möjlighet att bryta gängens lokala förankring än polisen. Fackliga initiativ till lokalt förankrade manifestationer mot gängen och våldet är det fjärde folkliga inslaget.
Folkliga mobiliseringar mot segregering och våld skulle även slå undan benen för anhängarna till den alltmer militariserade polis som, genom sitt okänsliga uppträdande, förvärrade upploppen i Husby. Detta har skett på en rad andra ställen både i Sverige och i andra länder. Fackliga initiativ och lokalt förankrade mobiliseringar innebär inte bara ett slag mot gängvåldet utan visar även på ett alternativ till utvecklingen mot ett allt mer auktoritärt samhälle. Detta är ett femte ”folkligt” inslag.
Gå med i Arbetarpartiet!
Har du läst Handlingsprogrammet vet du vad Arbetarpartiet står för. Vårt stora projekt är uppbygget av ”framtidens arbetarrörelse”. Detta kräver att vi klarar av två uppgifter samtidigt.
Först: Vi måste fortsätta uppbygget av Arbetarpartiet på de platser där vi redan finns och sprida oss till nya orter där vi ännu inte finns – i syfte att förankra vår demokratiska och socialistiska politik så brett som möjligt. Detta är idag vår primära uppgift.
Sedan: För att åstadkomma en samhällsförändring av den grundläggande art som vi strävar efter krävs även ett nytt landsomfattande parti som är större och har ett bredare stöd än dagens AP. Sådana partier har uppstått i en rad länder. Exempel: Syriza i Grekland, Podemos i Spanien, Die Linke i Tyskland och La France Insoumise i Frankrike. Samma utveckling är möjlig även i Sverige. Vi kommer även att stödja uppbygget av ett sådant parti och försöka förankra våra socialistiska och demokratiska idéer inom detta.
Delar du våra värderingar som de uttrycks i Handlingsprogrammet, och vill bidra i uppbygget av framtidens arbetarrörelse, är du välkommen som medlem i Arbetarpartiet.